Vattningen.se

 

   

  När man läser om DS handlar
  det ofta om dess tekniska
  lösningar. Den här sidan 
  handlar istället om dess
  utseende och om designern
  Flaminio Bertoni.

  Han föddes 1903 i Masnago
  utanför Varese i Italien. Efter
  teknisk högskola tog han
  anställning hos den italienska
  karosstillverkaren Macchi,
  där han utvecklade sin
  passion för bildesign.

  1929 startade han en egen
  designstudio. 1931 träffade
  han Giovanna Barcella och föll
  som en fura. Hon var dock
  inte populär hos modern som
  förbjöd sonen att gifta sig med Giovanna. Flaminio svarade med att lägga ner sin studio och flyttade tillsammans med Giovanna till Paris.

1932 fick han anställning hos Citroën och första utmaningen blev att designa "Traction Avant". Det sägs att det bara tog en natt för honom att göra en modell av bilen. Nästa projekt blev TPV, det som skulle bli 2CV, en bil som i sin enkelhet inte liknade något annat... TA presenterades 1934 och 2CV 1948.

Så var det då dags att bygga "världens bästa, vackraste, mest komfortabla och avancerade bil" som Pierre Boulanger uttryckte det. När DS 19 presenterades 1955 så var den en första klassens sensation. Djärv design,  enekrad ratt och en futurisk instrumentbräda i plast kan tillskrivas Bertoni. Andra finesser var hydropneumatisk fjädring, skivbromsar, tvåkrets bromssystem och  hydraulisk koppling.

Till höger några tidiga skisser och nedan ser vi slutresultatet. 1964 avlider Bertoni 61 år gammal. Det sägs att det sista jobbet hos Citroën var att "snickra till" den nya fronten som kom med 68 års modell.

              

    Vad är det då som gör DS så speciell. Faktum är ju att nästan alla levande människor känner igen en padda och har
    åsikter om dess utseende. Antingen älskar man den eller så tycker man den är det fulaste som finns. Som ni kanske
    redan misstänkt hör jag till den första gruppen och tycker att DS är något av det vackraste som byggts i bilväg.
    Varför tycker då inte alla så? Frågan är inte så enkel, men det kan ju vara så att eftersom "gudinnan" är skapad av
    en konstnär och därmed är ett konstverk, så är tycke och smak lika olika som när det gäller en tavla. Särskilt om det
    är något som avviker från det "normala". Nedan några bilder på olika faser i dess liv. De tre första instrumentbrädorna
    tillhör DS. När den enklare ID presenterades 1957 fick den en egen bräda.

 

 

Första instrumentbrädan som den såg ut på DS från 1955 och fram till och med årsmodell 1961.

 

 

 

 

DS-bräda nummer två fanns från 1962 till och med 1968. Observera den läckra radion.

 

 

 

Den tredje instrumentbrädan som bara fanns 1969. Det är egentligen samma bräda som föregående, men är svart och den har fyrkantiga knappar istället för runda.

 

 

 

 

 

Slutligen den fjärde instrumentbrädan som var gemensam för alla D-modeller från 1970 till 1975. En modernare ratt fanns från 1972. På bilden med manuell växellåda medan de tre övre är med h-låda.

 

 

 

 

Första fronten som den såg ut från 1955 och fram till och med årsmodell 1962.

 

 

 

Andra fronten från 1963 till och med 1967. Den känns enklast igen på stötfångarhornen i gummi och att den lilla positionslampan ovanför strålkastarna är borta.

 

 

 

Tredje fronten från 1968 fram till slutet 1975. Strålkastarna är nu inbyggda bakom glas och de inre följer styrningen. ( ej alla modeller ) Det är bara på 68:an som dekorlisten runt täckglas och blinkers är av rostfritt stål, de senare är av kromfärgad plast. Bilen på bilden är min egen DS 19 från 1968. Backspeglarna flyttades från skärmarna till dörrarna 1970, och 1972 fick dörrarna infällda handtag.

 

 

    Nedan kan vi se hur några bildesigners har tänkt sig att en "retropadda" skulle kunna se ut. Vissa är väl ganska snygga,
    men ingen är väl knappast lika nyskapande och spännande som originalpaddan en gång var.